ardnaxela

Förra året var underligt på samma sätt som talande djur. För första gången i mitt 23 åriga liv så fick jag starka kännslor för någon. Jag har aldrig ens haft dom där fjortis förälskelserna när jag var yngre. Jag fejkade att jag hade dom. För jag trodde alla gjorde det. jag lärde mig efter ett tag att det inte riktigt var så alla andra gjorde. Att folk faktiskt tyckte om andra personer så jävla mycket. Jag fattade inte varför eller hur det kunde gå till. 

Sen dök han upp. Den finaste fina jag någonsin träffat. Han som fyllde mina nätter med långa samtal och som fick det att pirra i mig bara för att han fanns till. Som fick mig att le när jag grät och som fick mig att våga vara jag. Som fick mig att våga ta steget från allt destruktiva. Han fick mig att känna mig vacker och smart. Han var den smartaste människan jag någonsin träffat. Jag kunde lyssna på långa utläggningar om glömda språk och symboler utan att jag blev less.

Att bli kär var det bäst jag avrit med om. Jag fick aldrig nog när jag tittade på honom. Varje liten del av honom var perfekt. Han hade sina problem absolut. Vem fan har inte det. Men det spelade ingen roll när jag kunde drunka i hans ögon. Jag kände mig hel. han gjorde mig komplett på så många plan att jag ibland funderade på vad jag någonsin gjort utan honom. Livet gick i rosa och guld. Mitt humör stabiliserades och efter varje litet gräl vi hade trodde jag att min värld skulle rämna. Till nästa gång han ringde och allt var bra igen.

Men sen så förstördes allt. Jag evt inte riktigt varför. En av anledningarna var naturligtvis avtåndet. En annan var en diskution om klamydia. Allt jag tyckte vi hade var tydligen inte ens hälften för honom.

Ingenting fanns kvar.

ingenting.

Nu har en flickvän. och det skär i mig. Det känns som att någon ärligt talat tar en kniv och skär stora bitar av mig. Det känns som att någon tar bort de sista delarna av det som en gång gjorde mig komplett. Jag blir halv igen. Om ens det. 

Klart jag överreagerar. Jag rä fullt medveten om det. man kanske blir sån när man inte ahr sin första kärlek vid 14 utan vid 23. Eller så är jag ett kännslovark rent allmänt. På något konstigt jävla sätt har jag ändå tänkt att vi kulle hitta tillbaks till varandra någongång någonstans. För han var allt ALLT jag någonsin velat ha. vad gör man när allt man velat ha springer åt andra hållet? Och den enda personen jag kan prata med är den personen som det rör. 

Jag lär ångra det här innlägget och ta bort det imorgon.

Om jag visste ungefär hur många gpnger jag lyssnat på den hör låten den senaste veckan skulle jag dela med mig. Men det är många många många.

Jag valde versonen där ni kan se texten. texten är sp sjukligt sann.

SJUKLIGT sann.

De två senaste dagarna har varit en emotionell dergochdalbana, är det pms kanske?
Jag har kännt meig ensamnast av alla ensamna och gråtit floder halva dagen idag. Why?? Jag ahr ju umgåtts med folk konstant på sista tiden! Hahah det är verkligen hormoner :)

Nu kanske man ska möblera om lite? Uttråkad kanske...

Imorgon fyller dock sussisen år och dessutom ska jag hjälpa nonnisen med flyttstäd i utbyte mot ett skrivbord :)

just nu känns det hur som hellst som att det bara kan bli bättre. Så vi hoppas väl på det då?